Jag kan inte säga det samma om dagen. Jag är bara sjukt besviken på mig själv, ledsen, irriterad och deprimerad.

NEJ: Mitt liv blev inte som jag trott
NEJ: Jag känner inte samma glöd för livet som jag brukade göra
NEJ: Jag trivs inte längre i min klass.
OCH NEJ: Jag vill inte gå ett år till i skolan.

JA: Jag vill ta studenten nu, precis som alla andra i min ålder.
JA: Jag vill börja jobba.
JA: Jag vill åka utomlands och jobba NU, inte om ett år.
OCH JA: Jag ångrar just nu, i det här stadiet, att jag sökte om till frisör.

Jag älskar yrket, det gör jag verkligen, jag tycker det är skitroligt. Men jag gillar inte det faktum att veta att jag kunde gå mina 2 sista månader i skolan nu. Det är verkligen förjävligt. Och jag har ju heller ingen annan att skylla på än mig själv och mina "drömmar". Det gör det hela ännu mer idiotiskt.

Jag kanske hade orkat, jag kanske hade stått ut om jag visste att det snart var slut. Men nu är det så att jag precis ska sluta tvåan, inte trean, och jag VET att jag har ett år kvar. Jag är redan så skoltrött att det inte finns och jag känner mig inte behörig någonstans. Jag väntar hela veckan på att det ska bli helg och då sitter jag bara hemma och tycker synd om mig själv. Vad fan är det för liv?

Det enda jag längtar efter är dansen. Där har vi något som aldrig gör mig ledsen eller besviken. Ställer alltid upp för mig och kommer brinna i mitt hjärta för alltid..

Och D, jag älskar dig.