Förresten, jag har ju helt glömt bort att berätta om den underbare, magnifika läkaren jag fick att titta på min tå.

- Hej, Lars.
- Ja, hej. Sara.
- Jaha, (med jordens lamaste ton, ever.) vad har vi gjort här då?
- Jag slog i tån igårkväll i trappen och nu kan jag inte stödja mig på foten.
- Jaha, och sen då?
- Vad menar du?
- Vad hände sen?
- Ja, jag fick jävligt ont och satte mig ner.
- Sen då?
- VADÅ SEN?
- Ja, vad gjorde du efter det?
- Ingenting. Hade ont. Satte foten i högt läge i soffan sen gick jag och la mig.
- Okej.

(Här efter börjar han pilla och vicka på tån. Varje gång jag typ visar minsta tecken på att det gör ont ber han om ursäkt och förklarar 10 ggr att det är något han måste göra. EH, JA! det fattar väl jag med?)

Efter några minuters vickande säger han;
- Jaha..
- Ja?
- Vad tror du har hänt då?
- VA?!
- Ja, vad tror du har hänt?
- Inte vet jag? Hade jag vetat det hade jag väl inte varit här?
- Nej, men jag tänkte bara om du hade en aning.
- Det är väl inte mitt jobb att veta, eller?
- .. .. .. Nej, det är det ju inte.
- Mm.

Sen skickade han vidare mig till röntgen och just det, sa jag att han var EN TIMME sen?