Nyss satt jag på fullaste allvar och letade lägenhet i Eskilstuna. Samtidigt som det vore rena drömmen att bara få dansa hela dagarna, på det enda stället jag kan tänka mig dansa på i hela Sverige, så är det ändå ett jäkla långt steg att gå. En jäkla lång bit från kära Norrköping med. Och om jag skulle flytta så betyder det att jag skulle få offra något som jag blir tårögd av att bara tänka på att förlora. Mina nära.

Men vem är det egentligen som säger emot sig själv nu? Jag.
"Man ska passa på att leva livet medan man är ung och har chansen. Man ska ta de flesta chanser man kommer över här i livet för annars kan de en vacker dag ta slut."

Om vi vänder på pannkakan och säger att jag bestämmer mig för att stanna i Norrköping och allt slutar med att jag bor hemma allt för länge och går och snålar på mina föräldrar för att jag är arbetslös? Nej, det är inget för mig.

Det finns nog inget svar i den här röran, jag behövde bara få ur mig lite tankar.